År 1968 bodde vi i ett envåningshus i Delaware, med ett sojabönsfält bakom huset och kapplöpningsbanan Delaware Park ungefär sex kilometer bort. Från gatan såg det ut som ett vanligt amerikanskt medelklasshem. Därinne fanns mina tre bröder, min syster och jag: fem barn födda inom sex år. Man behövde inte bjuda hem någon för att få fullt hus.
Vi hade en skivspelare med en löjlig liten ljusorgel. När musiken spelade blinkade lamporna och rummet förvandlades en stund till en nattklubb som drevs av barn. Ingen av oss hade förstås åldern inne. Det bekymrade inte ledningen.
Musiken fanns överallt utanför huset också. Amerika befann sig mitt i en omvälvning av sällan skådat slag. Kärlekens sommar hade varit året innan. Det var protester, hippier, Vietnam på tv och fruktansvärda nyheter blandade med häpnadsväckande sådana. I juli 1969 gick människor på månen. Jag bekymrade mig mer över om någon radiopratare skulle spela låten jag ville höra före middagen.
Radion var vår förbindelse med skivorna. Älskade jag en låt vred jag på ratten från station till station tills jag hittade någon som spelade den. Ibland hann jag bara höra sista refrängen och fick börja jakten igen. Man kunde inte plocka fram ett spår när som helst. Man måste vänta, lyssna och vara beredd när de första tonerna äntligen kom.
Mina bröder och jag studerade hitlistorna i tidningen. Vi strök under de skivor vi ville ha innan mamma gick till Woolworths. Vi bad henne inte köpa hem vilken musik som helst. Vi hade hört låten på radion, visste precis hur den lät och längtade efter att äga just den skivan.
Ibland kom hon hem med fel skiva. Det fanns folk som spelade in covers på hits och paketerade dem så att de liknade originalen. För en mamma som försökte köpa rätt singel kunde etiketten vara en fälla. Hon kom hem med låten vi bett om, fast det var någon annan som sjöng. Melodin var rätt. Allt annat var fel. Det hörde vi på några sekunder.
Jag tror inte att vi behandlade själva skivorna särskilt varsamt. Fem barn hanterade en singel som om den vore oförstörbar. Vi spelade dem, staplade dem, skickade dem mellan oss, lämnade dem utanför pappersfodralen och kastade ibland omkring dem. Med favoriterna ansträngde vi oss lite för att hålla omslagen hela. Vår hängivenhet åt musiken sträckte sig inte alltid till vinylen.
Det fanns inget internet. Vi hade inga fanzin som försåg oss med biografier och fotografier. Ibland dök en artist upp i ett underhållningsprogram på tv, och då kändes det som ett besök från en annan planet. Oftast var människorna bakom våra favoritskivor bara röster i radion. Det närmaste vi kom dem var ett skivomslag, om vi hade turen att få ett med bild.
Jag stirrade på omslagen. Hur såg de här människorna ut när de inte poserade? Hur åstadkom de det där ljudet? Vart tog de vägen när skivan tog slut? Man kunde kunna varenda ton i en singel och nästan ingenting om den som sjöng. Mysteriet gjorde skivorna ännu bättre.
Tänk på musiken som vällde över oss. Four Tops hade ”Bernadette”, Aretha Franklin hade ”Respect” och Box Tops hade ”The Letter”. Där fanns Beatles ”Hey Jude”, Mama Cass som sjöng ”Dream a Little Dream of Me”, Sly and the Family Stones ”Everyday People” och Jackson 5 med ”I Want You Back”. År 1970 hade Simon & Garfunkel gett oss ”Bridge over Troubled Water” och Stevie Wonder ”Signed, Sealed, Delivered I’m Yours”. Jag studerade ingen guldålder. Jag levde mitt i den.
Jag älskade Four Tops, särskilt Levi Stubbs, som kunde få nästan vilken textrad som helst att låta angelägen. Mama Cass hade en röst jag kunde lyssna på hela dagen. Jag var tokig i Sly and the Family Stone. Ingen berättade för mig att de här människorna hörde hemma i olika kategorier. Alla hörde hemma i samma rum, bara någon satte på skivan.
En av de första singlarna jag köpte var R. B. Greaves ”Take a Letter, Maria” från 1969. Jag spelade den tills den var utsliten. Inledningen, blåsarna, sättet den rörde sig på – jag ville höra hela låten igen så snart den tog slut. Jag hade inte kunnat förklara varför. Det behövde jag inte. Jag hade pickupen och skivan låg fortfarande på skivtallriken.
Vi bodde i envåningshuset i ungefär fem år till. Sedan flyttade vi till ett välbärgat område i Newark, Delaware. Det var ett annat hus och en annan sorts plats. Jag tog med mig skivorna, eller åtminstone vanan att försvinna in i dem. Musiken hade blivit någonstans jag kunde ta vägen, oavsett adress.
År 1974, när jag var fjorton, lyssnade jag på album lika gärna som singlar. En poplåt på tre minuter kunde göra min dag; nu ville jag ha skivor som räckte hela kvällen. Joni Mitchells ”Court and Spark” kom 1974. Sedan kom 1975 med Led Zeppelins ”Physical Graffiti” och Pink Floyds ”Wish You Were Here”. År 1976 fick vi Stevie Wonders ”Songs in the Key of Life” och Eagles ”Hotel California”. År 1977 kom Fleetwood Macs ”Rumours”, Pink Floyds ”Animals” och Crosby, Stills & Nashs ”CSN”. År 1978 fanns Springsteens ”Darkness on the Edge of Town” och Rolling Stones ”Some Girls”. Föreställ dig att vara fjorton, femton, sexton, sjutton och få allt det där kastat över sig.
Jag visste inte vad en producent gjorde. Jag studerade inte förlagsbranschen och antecknade inte låtarnas hookar. Jag var bara en unge som lyssnade med hela sitt väsen. Jag började höra hur samma låt kunde förvandlas av en viss röst, några takter rytm eller ett ljud som man inte riktigt kunde sätta namn på. De falska Woolworths-singlarna hade lärt mig det: själva inspelningen var det viktiga.
På pappas sida spelade både farmor och farfar piano. Farmor hade spelat professionellt i en orkester och var nog den bättre pianisten. Farfar var en annan sorts musiker. Han spelade ragtime, bebop och irländska sånger, och han sjöng. Hon hade tekniken; han fyllde huset med musik.
Jag fick min första gitarr omkring 1978, en akustisk Yamaha. Senare köpte jag en Sigma, en koreansktillverkad gitarr efter förebild av Martin. Den var underbar. Jag började upptäcka vad som hände när jag försökte skapa musiken själv.
En dag 1980 satt jag och klinkade på farfars piano när han kom in i rummet. Han lyssnade ett ögonblick. Sedan sa han: ”Du, du har musiken inom dig.” Jag tror inte att någon någonsin har gett mig en större musikalisk komplimang.
Tyvärr glömde jag att skriva låten. Många år senare fick New Radicals en hit med ”You Get What You Give”, där raden ”You’ve got the music in you” finns med. Jag hade meningen redan 1980. Jag hade bara inte skrivit någonting som passade till den.
År 1984 gav KPCW i Park City, Utah, mig ett två timmar långt radioprogram på eftermiddagen. Det var stadens lokala FM- station. Jag fyllde sändningstiden med industribuller. Två hela timmar.
Jag hade vuxit upp med att jaga låtar mellan radiostationerna. Nu var det jag som bestämde vad radion skulle spela, och under två timmar blev min musiksmak någon annans problem. Jag vet inte vad lyssnarna tyckte. Jag hade fått en mikrofon, och jag använde den.
När Claes Cornelius tog mig till Mega i juni 1992 hade jag ägnat större delen av livet åt att lyssna – och en liten del av det åt att bestämma vad andra skulle höra. Inom några månader skulle jag flyga runt i Europa med masterband, bråka om basgångar, arbeta med skivomslag och försöka få någon att spela en låt. Några av mina målningar skulle hamna inne i de album folk köpte. Ingenting av det hade gått att föreställa sig där på golvet i vår lilla nattklubb hemma.